Tomhet
Det värsta med att ha jättekul är att det någon gång tar slut. Vi hade idag den sista föreställningen "Sånger från Matojärvi" och därmed var det slut på projektet. Det känns så tomt, det vanliga livet är så tråkigt, att gå tillbaka till jobbet känns otänkbart. Men ändå är det det jag måste göra imogron. Men det känns FEL, jag behöver sörja färdigt några dagar först. Smälta alla minnen.
Det är det som är grejen, när man gör någon så intensivt så hinner man inte smälta allt, det kommer nytt hela tiden. Först efteråt kan det sjunka in, och det är också då tomheten infinner sig. Jag har umgåtts med fantastiska människor hela veckan, och nu plötsligt ska man säga hejdå, jag blir gråtfärdig av sånt.
Jag visste att det här skulle komma, att det skulle bli så här, och jag bävade för det. Det är likadant varje gång. Jag blir alltid så melankolisk eferåt, så ledsen innombords. Den här gången var det ännu värre än annars. För där var de, musikerna, solisterna, visst sa de också hejdå till varandra, men de kommer med nästan 100% säkerhet att ses igen ganska snart. Och där var jag, men för mig var det annorlunda, jag skulle säga hejdå för gott, för jag kommer med stor sannolikhet INTE att träffa dem igen. Hur pessimistiskt och nedstämt det än låter så är det troligen sant. För hur mycket de än pratar om att vi måste göra om det nästa år, vi har en föreställning till hösten osv.osv. så vet jag att jag har garanterat något som gör att jag inte kan vara med, en viktig tävling, läger eller nåt annat. Sån är jag,
Det var ungefär: "Hej!" och sen sju dagar senare "Hejdå!" Then live the rest of our lifes, but not togehter. Jag gråter bara vid tanken.
Nu ska jag sluta gräva ner mig i tråkigheter, jag målar ju upp det värsta scenariot. Det kan ju faktiskt finnas en liten chans att jag träfffar dem igen :D Jag känner att jag skrev det här inlägget alldeles för nära inpå, det blev alldeles för känslosamt.
Jag har btw insett att jag älskar att spela piano, så är det bara. Frågan är då bara; varför gör jag de bara en gång i halvåret ungefär?
Det är det som är grejen, när man gör någon så intensivt så hinner man inte smälta allt, det kommer nytt hela tiden. Först efteråt kan det sjunka in, och det är också då tomheten infinner sig. Jag har umgåtts med fantastiska människor hela veckan, och nu plötsligt ska man säga hejdå, jag blir gråtfärdig av sånt.
Jag visste att det här skulle komma, att det skulle bli så här, och jag bävade för det. Det är likadant varje gång. Jag blir alltid så melankolisk eferåt, så ledsen innombords. Den här gången var det ännu värre än annars. För där var de, musikerna, solisterna, visst sa de också hejdå till varandra, men de kommer med nästan 100% säkerhet att ses igen ganska snart. Och där var jag, men för mig var det annorlunda, jag skulle säga hejdå för gott, för jag kommer med stor sannolikhet INTE att träffa dem igen. Hur pessimistiskt och nedstämt det än låter så är det troligen sant. För hur mycket de än pratar om att vi måste göra om det nästa år, vi har en föreställning till hösten osv.osv. så vet jag att jag har garanterat något som gör att jag inte kan vara med, en viktig tävling, läger eller nåt annat. Sån är jag,
Det var ungefär: "Hej!" och sen sju dagar senare "Hejdå!" Then live the rest of our lifes, but not togehter. Jag gråter bara vid tanken.
Nu ska jag sluta gräva ner mig i tråkigheter, jag målar ju upp det värsta scenariot. Det kan ju faktiskt finnas en liten chans att jag träfffar dem igen :D Jag känner att jag skrev det här inlägget alldeles för nära inpå, det blev alldeles för känslosamt.
Jag har btw insett att jag älskar att spela piano, så är det bara. Frågan är då bara; varför gör jag de bara en gång i halvåret ungefär?
Kommentarer
Postat av: Linda
Nu är jag ju Liiite sen med dettta inlägget, men jag hittade din länk Nu när jag skulle beställa Hillas CD.. :)
Det har varit riktigt TOMT..... MEN vi ses ju i Oktober! :D Ska bli riktigt skoj!!! Och det som är ännu roligare är att vi alla har med oss gemensamma minnen från sommaren 2008 ;)
Ha det bra, vi ses! // Linda*
Trackback
