Det är för sorgligt
Så var man där igen.
Hade superkul i helgen. Vi hade föreställning "Sånger från Matojärvi" lördag-söndag. Det var verkligen kul att träffa alla igen!
Intensivt rep på lördag och sedan föreställning på norrbottensteatern. Sedan föreställning på folketshus i övertorneå på söndag. Efter att ha snabbätit jättegod mat (italiensk buffé) på hotellet så trängde jag in mig med tre andra och en kontrabas i en bil och fick skjuts till luleå. Det var väl inte den bekvämaste resa jag gjort, men definitivt inte den obekvämaste! Bra sällskap var det också!
Men så kommer stunden då man måste säga hejdå. Jag hatar det verkligen. Den här gången var dessutom fruktansvärt mycket värre än förra gången. Förra gången så fanns kanske ett litet litet hopp om att vi skulle ses igen i oktober och göra en föreställning till. Men nu, inte ens ett litet hopp.
Jag klarade dock av att säga hejdå alla tre gångerna utan att bryta ihop. (först släppte vi av Ulric i Brändön-korsningen, sedan Helena på kallax och tillsist sa jag hejdå till Samuel när jag skulle till bussstation)
Jag tror att jag sa vid varje hejdå; "vi syns någon gång...kanske" Alltså seriöst, det är ett underverk om jag träffar någon av dem igen. Jag har insett att jag lever i ett helt annat liv, nästan i en annan värld. (en mycket bra värld dock! Inte på något sätt sämre, bara en annan.)
Jag var lite deppig igår kväll och idag på morgonen. Sörjde att det roliga var slut. Dessutom så längtade jag efter snön. Men ju längre dagen led dessto lättare till sinnes blev jag och när det blev dags för träning var jag riktigt glad igen. Det var kul träning också btw. (kommer nog ha träningsverk imogron :P)
Skillnaden den här gången är att jag har bestämt mig för att jag helt enkelt inte tänker låta det hända att vi inte träffas igen! Punkt Slut!
Hade superkul i helgen. Vi hade föreställning "Sånger från Matojärvi" lördag-söndag. Det var verkligen kul att träffa alla igen!
Intensivt rep på lördag och sedan föreställning på norrbottensteatern. Sedan föreställning på folketshus i övertorneå på söndag. Efter att ha snabbätit jättegod mat (italiensk buffé) på hotellet så trängde jag in mig med tre andra och en kontrabas i en bil och fick skjuts till luleå. Det var väl inte den bekvämaste resa jag gjort, men definitivt inte den obekvämaste! Bra sällskap var det också!
Men så kommer stunden då man måste säga hejdå. Jag hatar det verkligen. Den här gången var dessutom fruktansvärt mycket värre än förra gången. Förra gången så fanns kanske ett litet litet hopp om att vi skulle ses igen i oktober och göra en föreställning till. Men nu, inte ens ett litet hopp.
Jag klarade dock av att säga hejdå alla tre gångerna utan att bryta ihop. (först släppte vi av Ulric i Brändön-korsningen, sedan Helena på kallax och tillsist sa jag hejdå till Samuel när jag skulle till bussstation)
Jag tror att jag sa vid varje hejdå; "vi syns någon gång...kanske" Alltså seriöst, det är ett underverk om jag träffar någon av dem igen. Jag har insett att jag lever i ett helt annat liv, nästan i en annan värld. (en mycket bra värld dock! Inte på något sätt sämre, bara en annan.)
Jag var lite deppig igår kväll och idag på morgonen. Sörjde att det roliga var slut. Dessutom så längtade jag efter snön. Men ju längre dagen led dessto lättare till sinnes blev jag och när det blev dags för träning var jag riktigt glad igen. Det var kul träning också btw. (kommer nog ha träningsverk imogron :P)
Skillnaden den här gången är att jag har bestämt mig för att jag helt enkelt inte tänker låta det hända att vi inte träffas igen! Punkt Slut!
Kommentarer
Trackback
