Armasjärvi

Det var alltså i Ammarnäs jag befann mig i början av den här veckan. Jag och 22 andra träningsnarkomaner. Efter att ha anlänt på söndag kväll, sovit en natt och återhämtat sog hyfsat så var det dags för mitt första pass. (de andra icke-orienterarna körde ett pass på söndag eftermiddag också) Jag och Rieke följde med sture upp på fjället för en lung löptur. Uppe vid en mast har jag nu bett till snögudarna om tidig snö och en hyfsat kall vinter (6-13 grader) och lagt en sten på monumentet.


På onsdagen skulle vi som sagt förflytta oss till Jäckvik. Vi delade då in oss i två grupper; de som skulle gå långt och de som skulle gå ännu längre. Jag var bland de som skulle gå långt. Vi tog bussarna till Adolfsström och därifrån Kungsleden över fjället till Jäckvik.

Efter ett litet missöde i början av turen så kom vi efter drygt 4,5 timmar fram till Fjällgården. Vi tjejer upptäcker då till vår stora förvåning att vi är först, och vi undrar lite smått var grabbarna tagit vägen. De visar sig att de gjort ett icke fördelaktigt vägval på slutet. ( = gjort en stor fet omväg). De hävdar dock att de gick den riktiga vägen och att vi fuskade, vi däremot anser att vi helt enkelt bara gjorde ett bättre vägval.

Om vi var trötta när vi kom fram så försvann den tröttheten snabbt och ersattes av medkänsla för de stackare som gick ännu längre, från Ammarnäs till Adofsström.  8.5 timmar var de ute och kämpade på fjället. Jag ville inte gå alltför nära av rädsla för att bli nedslagen utan höll mig på avstånd och betraktade de människoliknande varelserna som klev ur bussarna när de kom fram. De var inte muntra direkt.

Efter ett sista pass på torsdag morgon så packade vi in oss i bussarna ( ett projekt i sig med all packning (och även eftersom ingen av grabbarna ville utsätta sig för risken att bli smittad av den tydligen oerhört farliga och smittsamma sjukdom av något slag som vi tjejer bär på. (tillslut offrade sig dock V.B ))) och åkte hemmåt.