Rapport hemifrån
Tjoho! Har varit hemma nu i några dagar, tiden går verkligen fort! I torsdags kväll när jag kom hem så var jag riktigt trött! Vallade skidor och gick och la mig och sen inget mer med det...
Fredag var det sprint i Rovaniemi, riktigt roligt! :)Det var som så länge sedan jag tävlade och orienteringen fungerade bra. Roligt spårsystem var det också:) Lördag var inte riktigt rolig för min del, det började dock bra: Ultralång med masstart stod på programmen och vi steg upp 05.45 på morgonen. (kvart i sex låter inte alls lika tidigt som 05.45...) Kände mig taggad inför start och såg fram emot att få ge mig ut i skogen. Det hade varit minusgrader på natten och slasket hade frusit sen gårdagen. Det var med andra ord ganska hårt. Det är i sammanhanget skidorientering lika med livet som insats när man ska nerför. Nerför är oundvikligt när man börjar med att klättra upp för hela berget till första kontrollen.
Jag kämpar på en bra bit efter tätklungan, känner att det går tungt och gör så gott jag kan. Spåren som på morgonen när vi startade var isiga är nu helt tinade och stavfästet är dåligt. När jag lyckats kämpa mig igenom en stor del av den fågelvägen 17km långa banan så börjar jag återfå hoppet. Då vid ett lite olyckligt nedslag med staven spricker trugan. NOOOOOOOOOOOO!!!! nej nej nej NEj NEJ! Jag är just påväg ut på bredspåret så jag lyckas trycka dit trugan och kan fortsätta ganska bra på bredspåret. När jag sedan ska vika av in på smalspåret så lossnar den. GAH! det kommer massa snö i den och jag står och fipplar för att få ut den. Lyckas trycka fast den igen och efter två stavtag lossnar den igen. Proceduren upprepas ett par gånger tills jag inser att det är hopplöst. Trugan kommer inte att sitta kvar, testar då att staka utan truga...Omöjligt. Vid det här tillfället vill jag mest bara gråta. Jag har åkt i 1 timme och 40 minuter, och jag tvingas bryta med kanske 3 km kvar till mål. Jag var inte glad!
Dessto mer revanch sugen på söndagens medeldistans. Den var riktigt kul. Ibland var det som att åka i en sjö men på de flesta ställen hade jag nog en stor fördel av att starta tidigt i starfältet, jag kunde i alla fall ana lite stavfäste. Sammanfattningsvis kan man säga att det var en kul helg med fina tävlingar.
Idag var jag och pappa över till Ainiovaara och kollade på skidtävlingarna där. Avslutningen på Lapin Kulta cup. Hur mycket folk som helst var det.
Sedan satt vi på gården och grillade korv :)
Fredag var det sprint i Rovaniemi, riktigt roligt! :)Det var som så länge sedan jag tävlade och orienteringen fungerade bra. Roligt spårsystem var det också:) Lördag var inte riktigt rolig för min del, det började dock bra: Ultralång med masstart stod på programmen och vi steg upp 05.45 på morgonen. (kvart i sex låter inte alls lika tidigt som 05.45...) Kände mig taggad inför start och såg fram emot att få ge mig ut i skogen. Det hade varit minusgrader på natten och slasket hade frusit sen gårdagen. Det var med andra ord ganska hårt. Det är i sammanhanget skidorientering lika med livet som insats när man ska nerför. Nerför är oundvikligt när man börjar med att klättra upp för hela berget till första kontrollen.
Jag kämpar på en bra bit efter tätklungan, känner att det går tungt och gör så gott jag kan. Spåren som på morgonen när vi startade var isiga är nu helt tinade och stavfästet är dåligt. När jag lyckats kämpa mig igenom en stor del av den fågelvägen 17km långa banan så börjar jag återfå hoppet. Då vid ett lite olyckligt nedslag med staven spricker trugan. NOOOOOOOOOOOO!!!! nej nej nej NEj NEJ! Jag är just påväg ut på bredspåret så jag lyckas trycka dit trugan och kan fortsätta ganska bra på bredspåret. När jag sedan ska vika av in på smalspåret så lossnar den. GAH! det kommer massa snö i den och jag står och fipplar för att få ut den. Lyckas trycka fast den igen och efter två stavtag lossnar den igen. Proceduren upprepas ett par gånger tills jag inser att det är hopplöst. Trugan kommer inte att sitta kvar, testar då att staka utan truga...Omöjligt. Vid det här tillfället vill jag mest bara gråta. Jag har åkt i 1 timme och 40 minuter, och jag tvingas bryta med kanske 3 km kvar till mål. Jag var inte glad!
Dessto mer revanch sugen på söndagens medeldistans. Den var riktigt kul. Ibland var det som att åka i en sjö men på de flesta ställen hade jag nog en stor fördel av att starta tidigt i starfältet, jag kunde i alla fall ana lite stavfäste. Sammanfattningsvis kan man säga att det var en kul helg med fina tävlingar.
Idag var jag och pappa över till Ainiovaara och kollade på skidtävlingarna där. Avslutningen på Lapin Kulta cup. Hur mycket folk som helst var det.
Sedan satt vi på gården och grillade korv :)
Kommentarer
Trackback
